Förste norske officeren på plats vid Mauritzberg var Hans Ebbing, som medverkade i den norska motståndsledaren och överläkaren Carl Sembs mönstring av flyktingar i så kallade ”hälsoläger” i Sverige.
 
Det var en ”civil” täckmantel för att militärt bedöma den växande skaran värnpliktiga män från det ockuperade Norge. Totalt organiserades ett 40-tal hälsoläger med c:a 8 300 deltagare. Ebbing var chef för tre av lägren, inklusive det sista som var förlagt till Mauritzberg oktober-november 1943.
 
I upplägget ingick att vaccinera norrmännen, vilket motiverade de svenska medicinal- och socialstyrelserna att stödja projektet eftersom det ansågs främja god hälsa bland flyktingarna.
 
En rad norska yrkesofficerare inkallades som chefer för ”hälsolägren” och fick därvid god kännedom om flyktingarnas stridsduglighet, vilket var till stor nytta då dessa officerare senare placerades på nyckelposter inom ”polistrupperna”- det som blev den norska armén i Sverige under åren 1943 – 1945.

Kort tid efter upptakten med ”hälsoläger” startade vid Johannesbergs slott i Gottröra (nära Arlanda) i juli 1943 utbildning av en tungt beväpnad polisstyrka. Initiativtagare var den svenske docenten Harry Söderman, även kallad ”Revolver-Harry”, grundare och chef för Statens kriminaltekniska anstalt. Han fick tidigt stöd av den norske militärattachén överste Ole Berg, chef för Legationens militärkontor i Stockholm. Dåtidens Legation kan jämföras med nuvarande ambassad.
 
Polisstyrkan var tänkt att ersätta Quislingregimens nazistiska poliskår då ockupationen upphörde. Harry Söderman skriver i sin bok Skandinaviskt mellanspel som utkom strax efter kriget att Semb förmodligen såg sina läger som begynnelsen till en hemlig norsk armé i Sverige.
 
Hösten 1943 inledde Harry Söderman, Carl Semb och de norska överstarna Ole Berg och Olaf Helset att rusta en större styrka under täckmanteln ”polistrupper”. De utrustades med svenska vapen och svensk utrustning, som fordon, uniformer, hjälmar etc. Militär verksamhet skedde vid närmare 20-talet förläggningar runt om i Sverige, där Mauritzberg var en av dessa. Soldaterna organiserades i bataljoner som sammanfördes i tre brigader vid inmarschen i Norge i maj 1945. Då bestod armén av över 15.000 norrmän.

På ett tidigt stadium fann Harry Söderman en allierad i Tage Erlander, då statssekreterare i inrikesdepartementet, där statsrådet Gustav Möller hade högsta politiska ansvaret för inte bara svensk polis – inklusive Säpo – utan också flyktingfrågor. Begreppet ”polistrupperna” var ingen slump; det var dels en täckmantel för i praktiken militärt infanteri, dels en ”vilseledande manöver” att försöka lura tyska spioner i Sverige (vilket var förgäves). Det viktigaste syftet var framför allt att placera de norska ”poliserna” under den svenske ”polisministern” Möller, som var en riskbenägen och varm Norgevän, och inte under den betydligt försiktigare försvarsministern Per Edvin Sköld.
 
Tage Erlander, sedermera statsminister 1946 – 1969, som från första stund var engagerad i rustningen av den norska armén på svenskt territorium 1943–1945, skriver så här i sina memoarer:
 
”Med stor skicklighet och målmedvetenhet, man kan lugnt säga hänsynslöshet, byggde den norska ledningen under den blivande norske överbefälhavaren general Berg upp en norsk militärtrupp i det neutrala Sverige. Det var en utomordentligt märklig sak.”

Varken Söderman eller Semb hade militär bakgrund. Snart nog uppstod därför samförstånd och samverkan mellan den norska militära ledningen vid Legationen, officerarna Berg och Helset, och höga officerare vid den svenska försvarsstaben, främst C.A. Ehrensvärd och Nils Swedlund. De ställde svenska officerare till norrmännens förfogande som experter och instruktörer i de norska förläggningarna och som följde brigaderna tillbaka till Norge. 
 
En stor fältmanöver ägde rum i Dalarna i december 1944 med nuvarande kungens far, arvprins Gustaf Adolf, som högste övningsledare. Manövern avslöjade brister på kompetent norskt befäl, varför svenska försvarsstaben startade en utökad befälsutbildning med än fler svenska officerare som instruktörer. Inför hemmarschen till Norge organiserades i april 1945 en större övning, en generalrepetition, denna gång i Hälsingland. På nytt var arvprins Gustaf Adolf på plats, liksom bland andra statsrådet Gustav Möller.

Flera månader före Hälsingemanövern – medan världskriget ännu pågick -  blev på nyåret 1945 c:a 1 700 soldater ur ”polistrupperna” avdelade för insats i Nordnorge. Där hade sovjetiska Röda armén tvingat tyska Wehrmacht (försvarsmakten) på reträtt, vars trupper då de drog sig tillbaka brutalt praktiserade den brända jordens taktik. I det vakuum som uppstod mellan ryska och tyska trupper ville den norska ledningen i London etablera militär närvaro. Då kom trupperna i Sverige väl till pass. Norska soldater ryckte in från Karesuando landvägen genom ”finska kilen”. Andra förband flögs in till Kirkenes i amerikanska militärplan från den svenska flygflottiljen vid Luleå. Så dags var täckmanteln ”polistrupper” definitivt förbrukad.

Efter den tyska kapitulationen i maj 1945 ryckte de tre brigaderna in från Sverige till Oslo, Trondheim och Narvik för att därifrån värna norsk suveränitet och säkra fred och ordning i hela Norge. De besatte militära centra som t.ex. Akerhus fästning. De övervakade numerärt överlägsna tyska trupper inför deras avväpning och hemtransport. De deltog i militära operationer för att spåra, fängsla och avrätta krigsförbrytare och quislingar, bland annat den norska Gestapo-agenten Henry Rinnan. När den dödsdömde landsförrädaren Vidkun Quisling avrättades bestod  exekutionsplutonen av ”polissoldater” utbildade i Sverige. De säkrade också Oslos flygplats Fornebu för att åter kunna öppnas för civilt flyg. 

Vad som pågick på Mauritzberg har inte utforskats lika djupgående som ”polistruppernas” träning vid t.ex. Johannesberg i Uppland, Öreryd i Småland, Färna i Västmanland och Furudal i Dalarna. Det är därför hög tid att lyfta fram även Mauritzbergs slott och dess betydelse i Norges krigs- och ockupationshistoria. En central person i det sammanhanget är den norske marinattachén i Stockholm under merparten av krigsåren, Hans Peder Henriksen, även kallad ”Jern-Henrik”
 
Kommendörkapten Henriksen började redan tidigt på hösten 1943 arbeta för att norska fiskare och sjömän som flytt till Sverige skulle utbildas till marinsoldater och kustartillerister. Efter en tid fick han uppbackning av sin jämlike Harry Söderman, som medverkade till att just Mauritzberg organiserades för detta ändamål. På nytt användes en passande täckmantel inom ramen för ”polistrupperna” – de som utbildades på Mauritzberg kallades för ”hamnpoliser”. Av de 20-talet förläggningar där det förekom utbildning av ”polistrupperna” var Mauritzberg det enda där det förekom utbildning av ”hamnpoliser”. Det gjorde Mauritzberg till ett unikt träningsläger. Harry Söderman skriver också i sin bok Skandinaviskt mellanspel att ”Mauritzberg blev kanske vår nättaste och prydligaste förläggning”. Enligt honom framstod slottet som ett "örnnäste". 
 
Förläggningen på Mauritzberg var - i likhet med andra förläggningar för polistrupperna - som ett eget samhälle. Där fanns, förutom sovbaracker och matsalar, exempelvis tandläkare, sjukstuga, badstuga, film- och teaterlokal och tvättstuga. Härutöver givetvis magasin, verkstäder etc. Inom förläggningen utgavs också en egen tidning som hade namnet Hoj.  Det fanns också en egen musikorkester som kallades H.P orkestern (H P stod för hamnpoliserna). Den blev sedermera Kystartilleriets orkester som bl.a. medverkade i NRK efter kriget.

Då rustningen av ”hamnpoliserna” kom igång våren 1944 fick den raskt upp tempot och flera olika utbildningar startades från sjömanskap till radio- och signalistutbildning. En grundkurs omfattade tre månader med 250-300 man i varje. Samverkan behövdes dock med andra norska förläggningar längre norrut i Sverige eftersom skjutövningar tilläts endast i de läger där svenska regeringen medgav dylika som t.ex. Färna i Västmanland, Älgberget i Dalarna och Mälsåker i Sörmland. 
 
Svenska officerare ställde upp som instruktörer i olika sammanhang och t.ex. utbildades norska befäl vid marinpolisen i Stockholm. Dokument visar att svenska försvarsstaben var införstådd med mål och medel i rustningen på Mauritzberg. Försvarsstabschefen överste Nils Swedlund, kallad ”Stora mullret”, godkände personligen rekvisitioner av material.
 
Tack vare Harry Söderman och svenska marinen anskaffades efterhand en egen flotta, alltifrån rodd- och fiskebåtar till segelfartyget Boulette. På en holme strax utanför slottet byggdes ett ”kustfort” i skala ett till tio för att underlätta realistiska övningar. 

Det speciella med Mauritzberg var utbildningen av radiotelegrafister och radiopersonal samt navigatörer och radartekniker. Här tränades sådan personal för både polistruppernas staber i Sverige och för marinen och kustartilleriet i Storbritannien. Radiopersonal från Mauritzberg deltog t.ex. även i insatsen i Finnmark.
 
Behovet av marinsoldater var stort då Norge under kriget byggde upp en egen marin med baser i Storbritannien. Behovet av kustartillerister hade en bakgrund i de omfattande befästningsverk Hitler lät bygga längs Norges långa kust eftersom han fruktade en allierad invasion över Nordsjön och Norska havet. Vid en tysk kapitulation var det nödvändigt att ha utbildad personal att besätta dessa kustfästningar.
 
Ett annat behov gällde radiofolk för den norska handelsflottan, en av världens största under kriget och som gjorde att den norska exilregeringen var mycket välbärgad de första ockupationsåren. Denna flotta hade en direkt betydelse för de allierades krigsansträngningar eftersom den fraktade både vapen från USA till Europa och amerikanska soldater över Atlanten. Men handelsflottan och dess personal drabbades efterhand mycket hårt av kriget till sjöss vilket skapade efterfrågan på ”hamnpoliser” från Mauritzberg, alltså radiotelegrafister och signalister.
 
Sommaren 1944 organiserades en stor amerikansk luftbro av norska rekryter från Sverige till Storbritannien, parallellt med rustningen av ”polistrupper”. Flera hundra norrmän hämtades då från just Mauritzberg; uppgiften om antalet varierar från 369 man till c:a 600 man. Enligt norska försvaret utbildades 1 334 personer vid Mauritzberg under krigets elva sista månader, fram till freden i maj 1945.

En av dem som flögs över till Storbritanien var August Konow, som efter motståndsarbete i hemlandet skidade över gränsen till norra Värmland så sent som i januari 1945. Strax före krigsslutet bordade han ett flygplan på Bromma i Stockholm. Även Konow återvände efter kriget till Sverige och var under många år rederiet Transatlantics linjechef för Väst-Afrika.
 
Innan August Konow packade ihop på Mauritzberg fick han uppleva kulmen på den norska rustningen vid slottet vid Bråviken, och även pröva på att skjuta med 40 mm artillerikanoner:  «En vakker dag i april (1945) rullet plutselig en kolonne kjöretöyer inn på slottsgården med to Bofors-kanoner, to andre store kanoner av klassisk modell med löpet pekende opp i 45 graders vinkel, og to mindre panserevernkanoner. Ifölge ryktene etterpå var det Tage Erlander (då statssekreterare i socialdepartementet och senare statsminister) som var sponsor for denne storslåtte donasjonen som også omfattet svenske befal som instruktörer.» 

I slottets pannrum upptäcktes 2017 inskriptioner på rummets väggar. Det var olika inristningar med namn, datum, orter, registreringssnummer etc.  De var gjorda av norska soldater som vistats på Mauritzberg 1944 – 1945. Efter en närmare eftersökning på bland annat riksarkivet och material från Socialstyrelsens Utlänningskommission (SUK) från krigsåren, så kunde några inristningar spåras till fullständiga namn, hemort,födelsedata och familjeförhållanden.

En av dessa var «8814 Egil» som visade sig vara Egil Magnussen och bosatt i Linköping, ca 70 km från Mauritzberg. Han flydde som 17-åring tillsammans med sin mor och yngre bror från Idd utanför Halden den 12 april 1940. Under åren fram till 1944 arbetade han bland annat på jordbruk och gick en elektrikerkurs. Under våren 1944 blev han inkallad till «polistrupperna» och gick en tre månaders kurs som radiosignalist på Mauritzberg. Därefter var han på andra träningsläger.  Den 10 maj 1945 var han med i staben för den bataljon som marscherade in i Oslo. Den 11 juni 2018 deltog han vid ceremonin för minnesstenen på Mauritzbergs slott. Då 94 år gammal. 

Svenska Dagbladet skrev den 18 mars 1943 i notisen "Mauritzberg byter ägare" att det var godsägare John (Johan) Severin Eriksson i Norrköping och kapten Rolf Rudolfsson Ahlsell som var de nya ägarna. De fick lagfart den 7 april 1943. Rolf var reservofficer i Flygvapnet. Hans far, Ludvig Rudolf Ahlsell, ägde slottet 1921 – 1924. Rent formellt var det inte Rolf som var medägare, utan hans fru Maud Helena Ahlsell (född Dicksson). De hyrde ut slottet till den norska staten/legationen i Stockholm från den 15 oktober 1943. Under perioden april - oktober 1943 var det pensionat. 
 
I både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter den 3 januari 1946 framgår det att John Eriksson och Maud Ahlsell skulle instämma Norska legationen till Bråbygdens häradsrätt med krav på 50.000 kr för obetald hyra, försämring av fastigheterna, rengöring och städning etc. Norska legationen svarade dock med genstämning enligt Dagens Nyheter den 8 januari 1946. Dagen före, den 7 januari 1946, behandlades målet av häradsrätten. Enligt Norrköpings Tidningar (NT) samma datum sköts målet upp i fyra veckor för eventuell förlikning. Det står inget mer om detta i NT dagarna runt den 4 februari 1946. Sannolikt blev det en förlikning.

Slottet köps av Lars Harald Holstenson den 31 juli 1947, med lagfart 19 november 1947.

Makarna Ahlsell skilde sig 1963. John Eriksson dog 1967 och Rolf Ahlsell 1978.