Folke Bernadotte och de vita bussarna
Greve Folke Bernadotte var en svensk arméofficer, rödakorsledare och diplomat. Under andra världskrigets slutskede ledde han flera räddnings-aktioner för Röda Korset.
Under de sista krigsmånaderna våren 1945 medverkade Folke Bernadotte i räddningsaktionen med de vita bussarna. Initiativtagaren och pådrivaren till aktionen var den norske envoyén Niels Christian Ditleff, som var chef för den norska fånghjälpsorganisationen i Stockholm. Upptakten skedd vid en middag hos Bertil Kugelberg i september 1944. Då tog Ditleff upp idén med Folke Bernadotte om en räddningsaktion att befria norska fångar iTyskland. Utgångspunkten var att Ditleff med flera vara rädda för att Nazi-Tyskland skulle utplåna alla spår av koncentrationslägren vid det nalkande krigsslutet.
Även Bertil Kugelberg kom att spela en stor roll i hjälpinsatserna för Norge under kriget, bland annat i Svenska Norgehjälpen. Han blev sedan verksam i styrelsen för Svensk-norska samarbetsfonden från sitt bildande 1949.
Folke Bernadotte förde taken om en räddningsaktion vidare till kung Gustav V. Efter en tid fick sedan Folke Bernadotte, i egenskap av vice ordförande för Röda korset, ett förhandlingsuppdrag av den svenska regeringen. Uppdraget var inledningsvis begränsat till att utverka frigivandet av i Tyskland fängslade norrmän och danskar. Genom olika förhandlingar lyckades Folke Bernadotte utvidga aktionen så att den omfattade även andra grupper av fångar och nödlidande.
Till sin hjälp hade han 250 personer och 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser för att transportera fångarna till Sverige. Där sedan Röda Korset vårdade och tog hand om dem.
Det finns olika uppgifter, men uppskattningsvis räddades minst 15 000 människor, därav ungefär 8 000 danskar och norrmän, genom denna räddningsaktion. Bland fångarna i Nazi-Tyskland fanns minst tre prominenta politiker ur norska arbetarpartiet: Einar Gerhardsen, den förste statsministern efter kriget (1945-1951 och 1955-1965), Halvar Lange, utrikesminister under nära två decennier (1946-1965), samt Trygve Bratteli, statsminister under 1970-talet (1971-1972 och 1973-1976). Gerhardsen fördes från Nazi-Tyskland efter sommaren 1944 och till fångenskap i Norge fram till freden i maj 1945, medan Lange och Bratteli kom med de vita bussarna under våren 1945.